Tag och...

Det är vi som är dom konstiga

2009-12-03T05:29:00.002+01:00

TV4 visar den geniale Gustaf Fridolins serie om den svenska rasismen i ett historiskt perspektiv.

Debatten efter Vellinge gör en mest less. I SVT:s debatt fick man möjligen ett ordentligt exempel på vad Göran Hägglund menar med köksbord, även om det var gammoderater som var osmakligt uppriktiga. Det är inte utan att man tycker lite synd om de nya moderaterna när de inför stundande val konfronteras av sin egna rötter.

Hur osmidig kommunikationen än var till kommuninvånarna kan man inte komma ifrån att detta egentligen inte hade någon betydelse för deras inställning. Den obehaglige "bloggaren" i Debatt varnar på hägglundskt vis för att man måste sluta bortse från vad vanligt folk tycker, annars ger man Sverigedemokraterna precis vad de vill ha. Precis som socialministern missbrukar denne grovt uttrycket "vanligt folk" eller, i den mån spånen vid köksbordet i Vellinge i lokal mening utgör vanligt folk, så måste man just bortse från vad de tycker. De två gubbarna och de två unga männen hasplade ur sig fördomar i en takt och på ett sätt som inte förekommit sedan Jehovas anklagade för övergrepp på barn yttrade sig i tv och undrade varför bibeln inte fanns kvar i svenska rättsalar. Det fanns i debatt ingen raffinerad förljugenhet a la Ulf Ekman utan ren och osminkad galenskap, toppad med skrytet om att fadern stred vid östfronten, vilket ju bara kan vara med nazityskland.

Allt detta var ett extremt exempel på vad problemet är i debatten: Man talar om människor som man av princip inte vill lära känna, som om man känner dem. Flyktingbarnen ska inte komma till Vellinge för att de är så och så. Det här säger alltså invånare i en kommun som systematiskt har vägrat att ta emot invandrare, ja till och med fått en judisk familj att flytta.

Ett skäl: Barnen är inga barn, följt av horribla spekulationer om de här människornas egenskaper. Det här är barn som tvingats uppleva saker som barn mindre än andra ska behöva uppleva, vilket kanske tvingar dem att mogna tidigare än svenska ungar men på intet sätt teleporterar dem från deras faktiska ålder. I Sverige har de möjlighet att få vara barn och ungdomar igen, om de behandlas som sådana och får professionell hjälp i form av vård.

Det finns ett utbrett missförstånd om att misslyckad integration är något som drabbar svenskar. Jag förstår inte hur man utan direkt ras-istiska skäl, dvs om man åtminstone vill ha det kan påstå att man är drabbad av misslyckad integration. Är det jobbigt att ens efternamn hindrar en att få jobb och bostad och att man har svårt att lära sig svenska? Det är som om en man skulle känna sig diskriminerad för att han tjänar mer än en kvinnlig kollega.
Känner sig tex von Skitnödig hotad i Falsterbo av att bilar brinner i Rosengård? Han ska känna sig misslyckad.

Då finns det de som betackar sig för att ta emot flyktningbarn så länge vi inte kan ta hand om dem. Detta skenargument har bara sin grund i att man inte vill. "Det är ju så synd om barnen." Ja, det beror på dig.

Blybarnen

2009-11-22T15:16:00.009+01:00

Idag kl 20 visar SVT Blybarnen, en dokumentär om hur människor i Chile drabbats av det avfall som det svenska bolaget Boliden betalade ett lokalt bolag att ta hand om 1984 för att slippa deponera i Sverige.

Programmet på SVT Play.

Företagets dåvarande miljöchef medverkar i filmen och har idag en insändare i DN där han uppmanar Sverige och Boliden att hjälpa de drabbade. Man kan tycka att det var naivt att tro, om man nu gjorde det, att företaget i en diktatur skulle ta hand om det avfall man sålt. Man kan fortfarande inte lita på att regeringar eller företag i Sydamerika tar ansvar för sina invånares hälsa, speciellt om det handlar om ursprungsfolk.

Det är alltså inte bara nordamerikanska företag som orsakar förödelse i världen. Ett gäng elever vid Biskops Arnö folkhögskola gjorde för några år sedan en film om Stora Ensos plantering av eukalyptus i Brasilien. Pappersindustrin i Sverige tycker om träd som växer fort, miljön och de jordlösas rörelse (MST) gör det inte. Filmer finns på skaparnas avstannade blogg.

Fotot är inte från Chile utan en gruvstad i Bolivia.

Synnerligen

2009-11-14T01:50:00.002+01:00

Möjligheten för en flykting att få stanna i Sverige beror för tillfället på tolkningen av detta lite snobbiga ord. Omständigheterna ska vara "synnerligen ömmande" om t.ex. ett barn ska få stanna. Den aktuella lagen med detta ord röstades igenom av samtliga riksdagspartier med målet att flyktingpolitiken skulle bli generösare. Varpå migrationsverket säger att den nya lagen gör att de måsta avvisa fler flyktingar. Kalle Larsson tycker att migrationsverket inte förstått vad riksdagen menade med den nya lagen. Som gammal humanist tycker jag förstås att man ska respektera olika tolkningsmöjligheter. Just när det gäller lagtexter kunde man kanske försöka vara koncis och förmoda att myndigheter letar den enklaste anledningen till att ordet synnerligen placerats framför ömmande.

Michel Mullady - Children of Lead

2009-11-13T00:01:00.001+01:00

Foto: Michael Mullady

Debatten om aktieinnehav i nordamerikanska gruvföretag har väl dött nu. På burn magazine finns ett reportage av Michael Mullady, inte om en gruva men ett metallverk i byn La Oroya på den andinska högplatån i Peru. Det USA-ägda verket förgiftar i princip hela befolkningen som till stor del består av ursprungsfolk.

L'il Champs

2009-11-12T14:47:00.000+01:00

Den här indiska barntävlingen har programledare i femårsåldern som ersätter Peter Jihde vilken dag som helst, en jury med lite karisma, barn som sjunger och dansar som galna. Sverige är ett u-land när det gäller talangtävlingar.

Går man in på tevekanalens hemsida ser man en gemytlig flashanimation med ett vardagsrum. På dörren en swastika som prydnad. Det måste till europeer för att få en mångtusenårig symbol som flera kulturer haft gemensam, att stå för rasism och folkmord. Men man kanske kunde byta mot den här:

Louis Kahn

2009-11-10T06:42:00.000+01:00

Sedan Roman Polanski sattes i förvar för brotten USA aldrig hann döma honom för, har det funnits en diskussion om geniet som tillåts stå över lagen. Jag tycker inte att frågan är särskilt svår när man gjort något som placerar en lägst ner i fängelsets hierarki.

Då är det mycket svårare och därför intressantare att fråga sig hur mycket en konstnär får negligera sin familj i namn av konsten. Jag har sett två dokumentärer av söner till konstnärer som genom sina filmer på olika sätt söker kontakt med sina fäder. Båda växte upp med ensamstående mödrar eftersom deras fäder redan hade familj sedan tidigare, men träffade regelbundet sina pappor eftersom dessa ansåg sig kunna pendla mellan sina familjer. Då båda filmerna är gjorda av sönerna så är mammornas, dvs älskarinnornas/extrafruarnas situation inte i fokus.

Den ena finns på SVT Play fortfarande - Dirigentens dubbelliv.

En rolig del av filmen är det konstanta rökandet, rentav tobaksbolagen drömscenario. Idel gamlingar som med skakande händer inte försummar sig denna njutning och uppenbarligen inte behövt kompromissa i ålder.

I den här filmen lever fadern, Otmar Suitner, även om han tycker sig vara för gammal för att dirigera. Sonen vill uppleva just detta, för att kunna förena fadern han växte upp med, med konstnären han alltid sett som en främling. Den här filmen är lite gemytlig eftersom far/konstnär, son och kvinna ett och två umgås otvunget med varandra. På ytan vill säga, eftersom ingen riktigt vill klaga, fastän man ser en viss bitterhet i den äldre kvinnans blick. Trots att filmen är mycket bra så känns det som att gubben kommer billigt undan. I grunden så ifrågasätter sonen inte sin fars beteende, han är bara ute efter (vilket är förståeligt) den där föreningen av far och konstnär innan det är för sent.

Den bästa dokumentär jag någonsin sett - My Architect - A son´s journey in search of a father - finns nog inte som video på internet, däremot en snutt där skaparen förklarar lite om den och visar en del klipp:

Den här pappan/arkitekten Louis Kahn är död, därför blir ju sökandet annorlunda. Pappan, precis som den förre belönad med ett utseende som inte motiverar intresset hos kvinnor, har i allra högsta grad åsidosatt inte bara sonen utan alla familjer i sin arbetsnit. Det är kanske ingen större ursäkt men väl lite mindre hyckleri. Just för att pappan är död är sonen mer benägen att få svar på frågan om varför farsan inte var där när det gällde, och får genom den bengaliske mannen i klippet ovan ett ganska gripande svar. På sätt och vis pajar klippet den riktiga dokumentären, eftersom den visar el gran final på en lång resa, den mäktigaste byggnaden av alla mäktiga byggnader som passeras på vägen mot det svar sonen letar efter. Jo, världens coolaste byggnad finns i Bangladesh.

Den senare filmen ger genom sin frågeställning ett visst svar också åt modern/kvinnan som ju delar hans öde, medan den förra filmen efter att ögonblicket mellan far och son uppnåtts lämnar frågan om vad kvinnorna ska glädja sig åt. Att få fortsätta dela på den gamla gubben?

Gunnar Ekelöf

2009-11-09T09:01:00.001+01:00

Du säger 'jag' och 'det gäller mig'
men det gäller ett vad:
I verkligheten är du ingen.
Så jaglös, naken och formlös är verkligheten!
Det var i skräck inför den du började klä dig,
började uppföra dig och kalla dig 'jag',
klamra dig fast vid ett halmstrå.
I verkligheten är du ingen.

En strof ur dikten Tag och Skriv som man kan hitta här.

Och

Dagens Nyheter har ett bildspel om Berlinmuren - Direktlänk.

Barnen ingen vill ha

2009-11-09T09:01:00.000+01:00

Joel Alvarez har tagit ett intressant foto på en dam som står på tunnelbaneperrongen med en tidning.

Det kan komma över 50 flyktingbarn i veckan till Sverige. Vanligast är att bli dumpad i Malmö, men en del hamnar ända uppe i Gävle och Sandviken med lastbilarna vars chaufförer väl tjänar bra på sina extraknäck.

Det finns ingen proportion mellan hur många barn som kommer och hur lång tid det tar att slussa in dem som vuxna i samhället. Därför är det ohållbart så länge inte fler kommuner i Sverige vill åta sig sådan verksamhet. Många blir upprörda när det talas om att kommunerna som ännu vägrar, sisådär 25 av 290, av staten ska tvingas ta emot flyktingar. Fler borde bli upprörda över att tvång ens ska behövas.

Good Vibrations

2009-11-08T19:41:00.000+01:00

Att ha i bakgrunden:

En spellista på Spotify som ser ut såhär:

Beach Boys - Good Vibrations
The Ronettes - Be My Baby
Ramones - Danny Says
The Jesus And Mary Chain - Cherry Came Too
Sonic Surf City - Let´s Make Love
The Concretes - You Can´t Hurry Love
Håkan Hellström - För en lång lång tid
Glasvegas - Daddy´s Gone

Jag har aldrig riktigt förstått varför Brian Wilson blev knäpp av avundsjukan mot Beatles. Eller är det en myt? Pop är för mig den tråd man kan följa tillbaka mot Beach Boys´ melodier. Good Vibrations är ju ingen djupsinnig låt om man inte betänker hur väl sammanbundna musiken och orden är. Min tråd kanske inte håller för tung analys eller är kronologiskt korrekt.

Håkan Hellström är inte särskilt intresserad av att odla myten om sig själv när journalister frågar honom om saker. I en gammal radiointervju besvarade han i princip varje fråga, oberoende av vad den handlade om, med "Öh...melodi". Bra så. Den här tråden är inte identisk med de sockersöta teman som finns hos Phil Spector. Den fungerar lika bra med Glasvegas diskbänksrealism.

Om man vill sluta cirkeln:

Glasvegas - Be My Baby

"Kom nu, eld!"

2009-11-03T23:51:00.000+01:00

Tog David Lynch ledmotivet i Twin Peaks från Friedrich Hölderlin?

Den här utgåvan från Natur & Kultur är en av de snyggare böcker jag sett. Texten som används grafiskt är från översättaren Gösta Oswalds manuskript. Oswald är kanske Sveriges störste litteräre underbarn och hann aldrig bli äldre än ung. Hans egna verk har jag dock aldrig fastnat för.

Friedrich Hölderlin är ju en svår jävel, det går inte riktigt att komma ifrån. Jag tycker dock att man göra en skillnad mellan författare som i smyg njuter av att vara exklusiva och de som inget hellre önskar än att slippa vara pretentiösa, men råkar ha så mycket att säga att de inte kan undvika det svåra.

Jag tycker att det är slugt att ha en modern stil till en 200 år gammal brevroman när den som i det här fallet inte tappar sin aktualitet. Det gäller väl all god litteratur. För även den största litteratur gäller ändå att den i sin tidlöshet i regel är typisk för sin tid. Få författare är som Hölderlin fascinerande svårplacerade. Jag kan inte läsa Shakespeare i original, min sit com-engelska räcker inte till det. Jag har svårt att relatera till romantikernas världsbild och göra den relevant för min existens. Und so weiter. Hyperion (namnet kommer från en bländande solgud så fotona ska minsann...) är med all sin svårighet ändå inget åt det hållet. Den vill på det hela taget få människan att acceptera tillvaron i dess absurda vardaglighet, undvika extremism och hylla konsten som lindring.

Bild härifrån.

Dessutom är romanen en fis i rymden i komplexitet om man jämför med den diktning som Hölderlin övergick till de sista åren innan sin sinnessjukdom (de sista 40 åren spenderade han i ett torn, togs om hand av en familj och skrev inget mer). Man kan se en del smakprov på den här hemsidan av översättaren Erich Schwandt. Det dröjde uppåt hundra år från att hymnerna skrevs innan man tog hand om de krångliga manuskripten och Hölderlin blev den litterära superstjärna han är idag. När Jan Gilliou klagar över motsatsen till sina egna böcker, dvs litteratur som enligt honom bara finns till för att akademiker ska kunna gräva fram det outtalade, är väl Hölderlins dikter mer slående än något annat. Det beror på att Hölderlin var mycket mindre pretentiös än Gilliou.

Foto härifrån.

Zoriah

2009-11-01T06:20:00.000+01:00

Zoriah har fotat afganska flyktingar i Frankrike som fastnat på väg till andra länder. Jag har av drabbade hört betygen: "England, police snäll. France, police inte snäll." När jag flög till London kostade det 100 kr, en smuggling därifrån till Sverige kan kosta 2000 euro.

Under sina projekt verkar Zoriah ofta leva sina motivs liv, åtminstone i det här fallet. Hemsidan är ännu ett exempel på det genomarbetade sättet att försöka utnyttja internet kommersiellt. Läsaren uppmanas att skänka pengar och erbjuds bättre foton och oberoende journalistik om man prenumererar, utan att det är ett krav.

Zoriah blev av Digital Photography Basics vald till tidernas 6:e bästa fotojournalist, ännu bara 33 år gammal. Han finns med i ett avsnitt av Harm´s way, teve om folk med farliga jobb:

Första klippet i ett upphackat avsnitt där Zoriah och en annan fotograf befinner sig i Palestina. Man tycker sig se huset som genom Zoriahs foto finns på omslaget till boken 22 sömnlösa nätter om kriget i Gaza.

María Lionza

2009-10-31T00:30:00.000+01:00

På NY Times finns en video om denna mix av kristendom, urfolksreligion och, inte minst, en dos viking. Oklart hur men en Erik den röde är en komponent i María Lionza som enligt reporten är vad en tredjedel av Venezuelas folk bekänner sig till. Vid den här tiden på året samlas man vid berget Sorte för lite fiesta.

El día del muerto

2009-10-30T14:57:00.000+01:00

Daily snapshot på CNN handlar om Day of the dead i Mexiko som inträffar på söndag.

En årlig glädjens högtid i Mexiko som har sitt ursprung i det förkoloniala samhället men kamoflerats lite med det katolska All souls day.

I den aztekiska kulturen trodde man att de döda befann sig i en annan värld där de väntade på att åter få besöka sina anhöriga.

Foto härifrån.

Tydligen ska det finnas en helt annan mentalitet i Mexiko när det gäller döden. För länge sen såg jag en film som kan vara svår att få tag på men som skulle vara ett tydligt exempel på mexikansk humor.

Den heter Morirse en domingo, eller "Never on a sunday", och handlar om en grabb som måste ta hand om sin farfar som behagar dö när inga vettiga begravningsbyråer är öppna. Trailer:

Hazara

2009-10-28T20:55:00.000+01:00

Tack vare framgången för boken och filmen Flyga Drake (trailer ovan) vet västvärlden lite mer om Afghanistan, dess folkgrupper och historia. Det är lätt att applicera situationen i sin egen centraliserade nation med ett dominerande språk och tro att i Afganistan talar man afganska.

I boken är ju tjänstefolket Hazara och arbetar för en familj tillhörande den största folkgruppen Pashtu. Så får man en bild av hur hazarafolket alltid har diskriminerats genom historien men kanske också en något skev bild av att pashtuner alltid är rika. Trots att nära hälften av Afganistans befolkning är pashtuner är deras språk pashto inte lingua franca. Boken är skriven på dari eller "östpersiska" (Irans farsi är då västpersiska) vilket är vad de flesta kan tala i landet och som är mycket likt hazarafolkets språk hazaragi (som också har en del mongoliska och turkiska ord), medan pashto inte är ett persiskt språk.

Foto härifrån.

Alla invandrare jag har träffat från Afganistan har varit hazaras och talat dari. Många unga pojkar har minst sagt dåliga erfarenheter från möten med talibanerna som man bokstavligen bär med sig resten av livet. De flesta har flytt sedan en förälder dödats av talibaner. Den NATO-stödda regeringen som nu har den centralen makten är knappast heller känd för att underlätta situationen för Hazarafolket.

Här en film om en hazaraflicka som drömmer om att få gå i skolan men möter idel motgångar, inte minst från pachtupojkar. Det är ingen text men man förstår det mesta ändå. Detta är bara den första delen, de andra finns i listan på Related Videos.

Hazarajat i centrala Afganistan är kanske mest känt för de urgamla Buddastatyerna i Bamyan som talibanerna sprängde sönder för att förhindra avgudadyrkan, vilket man ser i filmens början. Trots att hazaras är muslimer anses dom inte vara det av talibanerna eftersom dom är shia- och inte sunnimuslimer. Talibanrörelsen föddes i radikala islamskolor (Talib, student efter arabiskt låneord) i södra och östra Afganistan, och norra och västra Pakistan som ju är pashtunernas område. Talibaner är i regel pashtuner, men de pashtuner som inte är det lider förstås lika mycket som alla andra av deras våld. Även om problemen för hazaras alltså är betydligt äldre än talibanrörelsen så hör jag aldrig kritik som blandar ihop rörelsen med folket.

Några av hundra foton från Reuters

2009-10-28T04:00:00.000+01:00

På SVT finns 42 av 100 foton som

Reuters valt ut.

Länk direkt till popup'en.

Inget för känsliga magar.

Didi & Stulle

2009-10-26T12:14:00.001+01:00

Berlins trendfaktor är så hög att den numera är en varningssignal för den som vill vara trendig. Numera gäller det att kunna ironisera över dem som knallar runt i Prenzlauer Berg och känner sig alternativa.

Vågar man sig inte ut till Marzahn eller andra genuina östberlinska förorter, (vilket man inte ska göra själv eller i skymningen) kan man uppleva white trash i serieform.

Didi & Stulle´s skapare Fil (Philip Tägert) är en halvskygg lokalkändis i Berlin. Serien började i tidningen Zitty men ges nu ut i album från förlaget Reprodukt.

Dialogen är skriven på gammal Berlindialekt, ett tydligt tecken på Didi & Stulle´s avsaknad av medveten coolhet. Sådan är dialogen i Döblins roman Berlin Alexanderplatz från 1929 (serie av Fassbinder som nyligen visades på SVT igen) och ingen ung människa talar längre så. G blir J (jejenüber), ich blir ick, au blir oo (ooch), ei blir ee (een), das ist blir dit is osv.

Serien är hur som helst betydligt mer än en lokalskildring och förvånansvärt lätt att förstå när man vant sig. Genialt tecknad och otroligt rolig. Fil har ett otroligt tålamod när det gäller att dra ut på skeenden, med närmast identiska rutor och tystnad. En intellektuell tecknare i lag med sina antikulturella grisar.

Eric de la Reguera

2009-10-24T14:19:00.000+02:00

...heter korrespendenten för Dagens Nyheter i Latinamerika. DN är vad jag vet den enda större tidning som bevakar området utan sensationslystnad, i regel på ett mycket bra sätt. Jag anser dock att man bör försöka ersätta ordet indian i språket. Har man någon erfarenhet från ursprungsfolkens situation vet man att det är i stil med att kalla färgade människor för negrer.

Ibland kan det dyka upp texter av Nathan Shachar, en författare med intressanta böcker om Latinamerika och Spanien men med något reaktionära åsikter i förhållande till ursprungsfolkens kamp. Tyvärr har DN tagit bort den mest nedlåtande texten som skrevs i samband med att Bolivias ambassad ville stoppa utgivningen av en serie (eller yttrandefriheten, beroende på hur man ser det).

DN väger upp med att också ta in texter av Magnus Linton, utan tvekan den bäste skribenten när det gäller Latinamerika. Alla bör läsa hans bok Americanos och följa hans blogg.

Jaka Babnik

2009-10-23T03:22:00.001+02:00

Att åka bräda är en konst, fotografering är en konst och det här är stor konst. Fler teman på hemsidan.

Del The Funky Homosapien

2009-10-22T02:44:00.000+02:00

Kommer väl aldrig att bli större än sin hit Mistadabolina från 1991. Blev så känd att den lyssnare som Radio R*ks analytiker kalkylerar fram ibland kanske undrar varför det inte blev något mer av denne då blott 19-årige rappare.

<a href="http://delthefunkyhomosapien.bandcamp.com/album/i-wish-my-brother-george-was-here">What Is A Booty by Del The Funky Homosapien</a>

Själv fastnade jag för projektet Deltron3030, vars medlemmar förutom Del hamnade i Gorillaz. Det hittills enda albumet med samma namn är ett dystopiskt koncept med geniala texter och arrangemang. Personligen tycker jag att gangsta ska innebära riktiga galningar som Gravediggaz och Getto Boyz, annars bör rap vara intellegent och sund som i fallet Del och Deltron.

<a href="http://delthefunkyhomosapien.bandcamp.com/album/deltron3030">State of the Nation by Del The Funky Homosapien</a>

I övrigt verkar Del klämma fram skivor i rask takt, tillgängliga i olika form på hans hemsida. Alla album kan streamas från hemsidan (inte på spotify), några kan laddas hem varav en del gratis och nyare för en valfri summa som dock minst måste vara 3 dollar. Här vill man uppenbarligen testa olika möjligheter för att få uppmärksamhet och pengar med hjälp av fildelning. Det kanske inte är lika sympatiskt som att släppa allt gratis utan undantag, snarare alltså mer intressant för ambitionen att uforska hur folk ställer sig till koncepten man tar fram. För allt som kostar ska det gå mycket gratis. Framställ kostnaden som en donation. Se till att folk ska kunna sprida det så enkelt som möjligt, t.ex. som här genom inbäddning.

<a href="http://delthefunkyhomosapien.bandcamp.com/album/automatik-statik">Dzl Funk by Del The Funky Homosapien</a>

Göran Hägglund

2009-10-19T07:07:00.000+02:00

Göran Hägglunds kulturutspel är motbjudande mest för att det gör offrens försvar till ännu ett självrättfärdigande. En sådan sifferlös populism är äckligt svårangripbar. Därför kan man faktiskt glädja sig åt Sverigedemokraterna när de sköter sin enda acceptabla uppgift- att visa när andra partier lånar från dem.

När Göran Hägglund talar om verklighetens folk duperar han nämligen de torskar vars röst han söker på samma horgata som SD. Precis som man kan uppmuntra dem som bekvämt skyller allt på invandring kan man också intala folk att de gör en kulturgärning framför tv-shop. Är det här en flirt med ungdomarna som inte orkar läsa de verk man viftar med för att locka gamlingarna?

Förhoppningsvis skrämmer Hägglund bara bort de genuint kulturkonservativa till ett hederligare parti, de som ändå inte är intresserade av postmodernism, genus och annat som hotar familjen i KD:s tappning. Vill han sedan undvika att andra riskerar medvetenhet, ja då har han väl gjort helt rätt.

Åsa Linderborg skriver om hur Hägglunds verkliga verklighet inte är ny utan typiskt reaktionär politik, den totala motsatsen till folk- och arbetarrörelse. Eliten är för Hägglund de som önskar att alla var lika intresserade av kultur som de själva och arbetar för att den ska bli allas egendom. Verklighetens folk är de som för Hägglund har köksbord och ska ge fan i bokhyllor. Det enda nya är teven.

Apropå Linderborgs jämförelse med Weimarrepubliken är det roligt att KDU:s ordförande heter Weimer.

Gunnel Wåhlstrand

2009-10-17T07:52:00.000+02:00

I ungefär en månad till kan man på SVT Play se dokumentären I det vita rummet om konstnären Gunnel Wåhlstrand. När kulturhallåan presenterade filmen tänkte jag ungefär: hur kontruktivt är det att göra fotografiskt identiska målningar av fotografier på ens egen familj. Det visade sig vara ganska konstruktivt, och tydligen mycket framgångsrikt.

Först kan man ägna lite tid åt att inte riktigt acceptera möjligheten till en sådan exakthet med tusch. Jaja, projektor och blyertspenna som hon börjar med, det är ju ingen konst. Men det dröjer inte länge innan det blir det.

Okey, det visar sig vara möjligt. Hur hälsosamt är det då. Fotografierna är på hennes far, tagna av hennes farfar. Sedan ryms en del tragik som filmen tar upp. Utan att vilja paja dess historia så kan man påpeka att den är formad efter personen som skildras. Precis som Gunnel Wåhlstrand vill nå sin far genom att måla sig in i ögonblicken fångade i kameran, följer vi henne i filmen enbart i ateljén, "det (kliniskt) vita rummet". Storartat.

Fick mig att tänka på en gammal kursbok av Heidegger som man gick vilse i ungefär som en berusad irrar runt men sen i slutändan kommer fram. Jag tänker inte lära mig hur, men nazistfilosofen kommer åtminstone med hjälp av grekerna fram till att det är konstverket som ger verkligheten ontologisk status och inte tvärtom. Nåt sånt verkar även Wåhlstrand anse- när tavlan "känns" klar så gör inte felen så mycket.

När man sett filmen kan man dessutom läsa en intervju som bör vara gjord senare.