torsdag 3 december 2009

Det är vi som är dom konstiga

TV4 visar den geniale Gustaf Fridolins serie om den svenska rasismen i ett historiskt perspektiv.

Debatten efter Vellinge gör en mest less. I SVT:s debatt fick man möjligen ett ordentligt exempel på vad Göran Hägglund menar med köksbord, även om det var gammoderater som var osmakligt uppriktiga. Det är inte utan att man tycker lite synd om de nya moderaterna när de inför stundande val konfronteras av sin egna rötter.

Hur osmidig kommunikationen än var till kommuninvånarna kan man inte komma ifrån att detta egentligen inte hade någon betydelse för deras inställning. Den obehaglige "bloggaren" i Debatt varnar på hägglundskt vis för att man måste sluta bortse från vad vanligt folk tycker, annars ger man Sverigedemokraterna precis vad de vill ha. Precis som socialministern missbrukar denne grovt uttrycket "vanligt folk" eller, i den mån spånen vid köksbordet i Vellinge i lokal mening utgör vanligt folk, så måste man just bortse från vad de tycker. De två gubbarna och de två unga männen hasplade ur sig fördomar i en takt och på ett sätt som inte förekommit sedan Jehovas anklagade för övergrepp på barn yttrade sig i tv och undrade varför bibeln inte fanns kvar i svenska rättsalar. Det fanns i debatt ingen raffinerad förljugenhet a la Ulf Ekman utan ren och osminkad galenskap, toppad med skrytet om att fadern stred vid östfronten, vilket ju bara kan vara med nazityskland.

Allt detta var ett extremt exempel på vad problemet är i debatten: Man talar om människor som man av princip inte vill lära känna, som om man känner dem. Flyktingbarnen ska inte komma till Vellinge för att de är så och så. Det här säger alltså invånare i en kommun som systematiskt har vägrat att ta emot invandrare, ja till och med fått en judisk familj att flytta.

Ett skäl: Barnen är inga barn, följt av horribla spekulationer om de här människornas egenskaper. Det här är barn som tvingats uppleva saker som barn mindre än andra ska behöva uppleva, vilket kanske tvingar dem att mogna tidigare än svenska ungar men på intet sätt teleporterar dem från deras faktiska ålder. I Sverige har de möjlighet att få vara barn och ungdomar igen, om de behandlas som sådana och får professionell hjälp i form av vård.

Det finns ett utbrett missförstånd om att misslyckad integration är något som drabbar svenskar. Jag förstår inte hur man utan direkt ras-istiska skäl, dvs om man åtminstone vill ha det kan påstå att man är drabbad av misslyckad integration. Är det jobbigt att ens efternamn hindrar en att få jobb och bostad och att man har svårt att lära sig svenska? Det är som om en man skulle känna sig diskriminerad för att han tjänar mer än en kvinnlig kollega.
Känner sig tex von Skitnödig hotad i Falsterbo av att bilar brinner i Rosengård? Han ska känna sig misslyckad.

Då finns det de som betackar sig för att ta emot flyktningbarn så länge vi inte kan ta hand om dem. Detta skenargument har bara sin grund i att man inte vill. "Det är ju så synd om barnen." Ja, det beror på dig.

2 kommentarer: