María Lionza

På NY Times finns en video om denna mix av kristendom, urfolksreligion och, inte minst, en dos viking. Oklart hur men en Erik den röde är en komponent i María Lionza som enligt reporten är vad en tredjedel av Venezuelas folk bekänner sig till. Vid den här tiden på året samlas man vid berget Sorte för lite fiesta.

El día del muerto

Daily snapshot på CNN handlar om Day of the dead i Mexiko som inträffar på söndag.

En årlig glädjens högtid i Mexiko som har sitt ursprung i det förkoloniala samhället men kamoflerats lite med det katolska All souls day.

I den aztekiska kulturen trodde man att de döda befann sig i en annan värld där de väntade på att åter få besöka sina anhöriga.

Foto härifrån.

Tydligen ska det finnas en helt annan mentalitet i Mexiko när det gäller döden. För länge sen såg jag en film som kan vara svår att få tag på men som skulle vara ett tydligt exempel på mexikansk humor.

Den heter Morirse en domingo, eller "Never on a sunday", och handlar om en grabb som måste ta hand om sin farfar som behagar dö när inga vettiga begravningsbyråer är öppna. Trailer:

Hazara

Tack vare framgången för boken och filmen Flyga Drake (trailer ovan) vet västvärlden lite mer om Afghanistan, dess folkgrupper och historia. Det är lätt att applicera situationen i sin egen centraliserade nation med ett dominerande språk och tro att i Afganistan talar man afganska.

I boken är ju tjänstefolket Hazara och arbetar för en familj tillhörande den största folkgruppen Pashtu. Så får man en bild av hur hazarafolket alltid har diskriminerats genom historien men kanske också en något skev bild av att pashtuner alltid är rika. Trots att nära hälften av Afganistans befolkning är pashtuner är deras språk pashto inte lingua franca. Boken är skriven på dari eller "östpersiska" (Irans farsi är då västpersiska) vilket är vad de flesta kan tala i landet och som är mycket likt hazarafolkets språk hazaragi (som också har en del mongoliska och turkiska ord), medan pashto inte är ett persiskt språk.

Foto härifrån.

Alla invandrare jag har träffat från Afganistan har varit hazaras och talat dari. Många unga pojkar har minst sagt dåliga erfarenheter från möten med talibanerna som man bokstavligen bär med sig resten av livet. De flesta har flytt sedan en förälder dödats av talibaner. Den NATO-stödda regeringen som nu har den centralen makten är knappast heller känd för att underlätta situationen för Hazarafolket.

Här en film om en hazaraflicka som drömmer om att få gå i skolan men möter idel motgångar, inte minst från pachtupojkar. Det är ingen text men man förstår det mesta ändå. Detta är bara den första delen, de andra finns i listan på Related Videos.

Hazarajat i centrala Afganistan är kanske mest känt för de urgamla Buddastatyerna i Bamyan som talibanerna sprängde sönder för att förhindra avgudadyrkan, vilket man ser i filmens början. Trots att hazaras är muslimer anses dom inte vara det av talibanerna eftersom dom är shia- och inte sunnimuslimer. Talibanrörelsen föddes i radikala islamskolor (Talib, student efter arabiskt låneord) i södra och östra Afganistan, och norra och västra Pakistan som ju är pashtunernas område. Talibaner är i regel pashtuner, men de pashtuner som inte är det lider förstås lika mycket som alla andra av deras våld. Även om problemen för hazaras alltså är betydligt äldre än talibanrörelsen så hör jag aldrig kritik som blandar ihop rörelsen med folket.

Några av hundra foton från Reuters

På SVT finns 42 av 100 foton som

Reuters valt ut.

Länk direkt till popup'en.

Inget för känsliga magar.

Didi & Stulle

Berlins trendfaktor är så hög att den numera är en varningssignal för den som vill vara trendig. Numera gäller det att kunna ironisera över dem som knallar runt i Prenzlauer Berg och känner sig alternativa.

Vågar man sig inte ut till Marzahn eller andra genuina östberlinska förorter, (vilket man inte ska göra själv eller i skymningen) kan man uppleva white trash i serieform.

Didi & Stulle´s skapare Fil (Philip Tägert) är en halvskygg lokalkändis i Berlin. Serien började i tidningen Zitty men ges nu ut i album från förlaget Reprodukt.

Dialogen är skriven på gammal Berlindialekt, ett tydligt tecken på Didi & Stulle´s avsaknad av medveten coolhet. Sådan är dialogen i Döblins roman Berlin Alexanderplatz från 1929 (serie av Fassbinder som nyligen visades på SVT igen) och ingen ung människa talar längre så. G blir J (jejenüber), ich blir ick, au blir oo (ooch), ei blir ee (een), das ist blir dit is osv.

Serien är hur som helst betydligt mer än en lokalskildring och förvånansvärt lätt att förstå när man vant sig. Genialt tecknad och otroligt rolig. Fil har ett otroligt tålamod när det gäller att dra ut på skeenden, med närmast identiska rutor och tystnad. En intellektuell tecknare i lag med sina antikulturella grisar.

Eric de la Reguera

...heter korrespendenten för Dagens Nyheter i Latinamerika. DN är vad jag vet den enda större tidning som bevakar området utan sensationslystnad, i regel på ett mycket bra sätt. Jag anser dock att man bör försöka ersätta ordet indian i språket. Har man någon erfarenhet från ursprungsfolkens situation vet man att det är i stil med att kalla färgade människor för negrer.

Ibland kan det dyka upp texter av Nathan Shachar, en författare med intressanta böcker om Latinamerika och Spanien men med något reaktionära åsikter i förhållande till ursprungsfolkens kamp. Tyvärr har DN tagit bort den mest nedlåtande texten som skrevs i samband med att Bolivias ambassad ville stoppa utgivningen av en serie (eller yttrandefriheten, beroende på hur man ser det).

DN väger upp med att också ta in texter av Magnus Linton, utan tvekan den bäste skribenten när det gäller Latinamerika. Alla bör läsa hans bok Americanos och följa hans blogg.

Jaka Babnik

Att åka bräda är en konst, fotografering är en konst och det här är stor konst. Fler teman på hemsidan.

Del The Funky Homosapien

Kommer väl aldrig att bli större än sin hit Mistadabolina från 1991. Blev så känd att den lyssnare som Radio R*ks analytiker kalkylerar fram ibland kanske undrar varför det inte blev något mer av denne då blott 19-årige rappare.




Själv fastnade jag för projektet Deltron3030, vars medlemmar förutom Del hamnade i Gorillaz. Det hittills enda albumet med samma namn är ett dystopiskt koncept med geniala texter och arrangemang. Personligen tycker jag att gangsta ska innebära riktiga galningar som Gravediggaz och Getto Boyz, annars bör rap vara intellegent och sund som i fallet Del och Deltron.




I övrigt verkar Del klämma fram skivor i rask takt, tillgängliga i olika form på hans hemsida. Alla album kan streamas från hemsidan (inte på spotify), några kan laddas hem varav en del gratis och nyare för en valfri summa som dock minst måste vara 3 dollar. Här vill man uppenbarligen testa olika möjligheter för att få uppmärksamhet och pengar med hjälp av fildelning. Det kanske inte är lika sympatiskt som att släppa allt gratis utan undantag, snarare alltså mer intressant för ambitionen att uforska hur folk ställer sig till koncepten man tar fram. För allt som kostar ska det gå mycket gratis. Framställ kostnaden som en donation. Se till att folk ska kunna sprida det så enkelt som möjligt, t.ex. som här genom inbäddning.

Göran Hägglund

Göran Hägglunds kulturutspel är motbjudande mest för att det gör offrens försvar till ännu ett självrättfärdigande. En sådan sifferlös populism är äckligt svårangripbar. Därför kan man faktiskt glädja sig åt Sverigedemokraterna när de sköter sin enda acceptabla uppgift- att visa när andra partier lånar från dem.

När Göran Hägglund talar om verklighetens folk duperar han nämligen de torskar vars röst han söker på samma horgata som SD. Precis som man kan uppmuntra dem som bekvämt skyller allt på invandring kan man också intala folk att de gör en kulturgärning framför tv-shop. Är det här en flirt med ungdomarna som inte orkar läsa de verk man viftar med för att locka gamlingarna?

Förhoppningsvis skrämmer Hägglund bara bort de genuint kulturkonservativa till ett hederligare parti, de som ändå inte är intresserade av postmodernism, genus och annat som hotar familjen i KD:s tappning. Vill han sedan undvika att andra riskerar medvetenhet, ja då har han väl gjort helt rätt.

Åsa Linderborg skriver om hur Hägglunds verkliga verklighet inte är ny utan typiskt reaktionär politik, den totala motsatsen till folk- och arbetarrörelse. Eliten är för Hägglund de som önskar att alla var lika intresserade av kultur som de själva och arbetar för att den ska bli allas egendom. Verklighetens folk är de som för Hägglund har köksbord och ska ge fan i bokhyllor. Det enda nya är teven.

Apropå Linderborgs jämförelse med Weimarrepubliken är det roligt att KDU:s ordförande heter Weimer.

Gunnel Wåhlstrand

I ungefär en månad till kan man på SVT Play se dokumentären I det vita rummet om konstnären Gunnel Wåhlstrand. När kulturhallåan presenterade filmen tänkte jag ungefär: hur kontruktivt är det att göra fotografiskt identiska målningar av fotografier på ens egen familj. Det visade sig vara ganska konstruktivt, och tydligen mycket framgångsrikt.


















Först kan man ägna lite tid åt att inte riktigt acceptera möjligheten till en sådan exakthet med tusch. Jaja, projektor och blyertspenna som hon börjar med, det är ju ingen konst. Men det dröjer inte länge innan det blir det.

Okey, det visar sig vara möjligt. Hur hälsosamt är det då. Fotografierna är på hennes far, tagna av hennes farfar. Sedan ryms en del tragik som filmen tar upp. Utan att vilja paja dess historia så kan man påpeka att den är formad efter personen som skildras. Precis som Gunnel Wåhlstrand vill nå sin far genom att måla sig in i ögonblicken fångade i kameran, följer vi henne i filmen enbart i ateljén, "det (kliniskt) vita rummet". Storartat.

Fick mig att tänka på en gammal kursbok av Heidegger som man gick vilse i ungefär som en berusad irrar runt men sen i slutändan kommer fram. Jag tänker inte lära mig hur, men nazistfilosofen kommer åtminstone med hjälp av grekerna fram till att det är konstverket som ger verkligheten ontologisk status och inte tvärtom. Nåt sånt verkar även Wåhlstrand anse- när tavlan "känns" klar så gör inte felen så mycket.

När man sett filmen kan man dessutom läsa en intervju som bör vara gjord senare.