Gunnel Wåhlstrand

I ungefär en månad till kan man på SVT Play se dokumentären I det vita rummet om konstnären Gunnel Wåhlstrand. När kulturhallåan presenterade filmen tänkte jag ungefär: hur kontruktivt är det att göra fotografiskt identiska målningar av fotografier på ens egen familj. Det visade sig vara ganska konstruktivt, och tydligen mycket framgångsrikt.


















Först kan man ägna lite tid åt att inte riktigt acceptera möjligheten till en sådan exakthet med tusch. Jaja, projektor och blyertspenna som hon börjar med, det är ju ingen konst. Men det dröjer inte länge innan det blir det.

Okey, det visar sig vara möjligt. Hur hälsosamt är det då. Fotografierna är på hennes far, tagna av hennes farfar. Sedan ryms en del tragik som filmen tar upp. Utan att vilja paja dess historia så kan man påpeka att den är formad efter personen som skildras. Precis som Gunnel Wåhlstrand vill nå sin far genom att måla sig in i ögonblicken fångade i kameran, följer vi henne i filmen enbart i ateljén, "det (kliniskt) vita rummet". Storartat.

Fick mig att tänka på en gammal kursbok av Heidegger som man gick vilse i ungefär som en berusad irrar runt men sen i slutändan kommer fram. Jag tänker inte lära mig hur, men nazistfilosofen kommer åtminstone med hjälp av grekerna fram till att det är konstverket som ger verkligheten ontologisk status och inte tvärtom. Nåt sånt verkar även Wåhlstrand anse- när tavlan "känns" klar så gör inte felen så mycket.

När man sett filmen kan man dessutom läsa en intervju som bör vara gjord senare.