Göran Hägglunds kulturutspel är motbjudande mest för att det gör offrens försvar till ännu ett självrättfärdigande. En sådan sifferlös populism är äckligt svårangripbar. Därför kan man faktiskt glädja sig åt Sverigedemokraterna när de sköter sin enda acceptabla uppgift- att visa när andra partier lånar från dem.
När Göran Hägglund talar om verklighetens folk duperar han nämligen de torskar vars röst han söker på samma horgata som SD. Precis som man kan uppmuntra dem som bekvämt skyller allt på invandring kan man också intala folk att de gör en kulturgärning framför tv-shop. Är det här en flirt med ungdomarna som inte orkar läsa de verk man viftar med för att locka gamlingarna?
Förhoppningsvis skrämmer Hägglund bara bort de genuint kulturkonservativa till ett hederligare parti, de som ändå inte är intresserade av postmodernism, genus och annat som hotar familjen i KD:s tappning. Vill han sedan undvika att andra riskerar medvetenhet, ja då har han väl gjort helt rätt.
Åsa Linderborg skriver om hur Hägglunds verkliga verklighet inte är ny utan typiskt reaktionär politik, den totala motsatsen till folk- och arbetarrörelse. Eliten är för Hägglund de som önskar att alla var lika intresserade av kultur som de själva och arbetar för att den ska bli allas egendom. Verklighetens folk är de som för Hägglund har köksbord och ska ge fan i bokhyllor. Det enda nya är teven.
Apropå Linderborgs jämförelse med Weimarrepubliken är det roligt att KDU:s ordförande heter Weimer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar