Idag kl 20 visar SVT Blybarnen, en dokumentär om hur människor i Chile drabbats av det avfall som det svenska bolaget Boliden betalade ett lokalt bolag att ta hand om 1984 för att slippa deponera i Sverige.
Företagets dåvarande miljöchef medverkar i filmen och har idag en insändare i DN där han uppmanar Sverige och Boliden att hjälpa de drabbade. Man kan tycka att det var naivt att tro, om man nu gjorde det, att företaget i en diktatur skulle ta hand om det avfall man sålt. Man kan fortfarande inte lita på att regeringar eller företag i Sydamerika tar ansvar för sina invånares hälsa, speciellt om det handlar om ursprungsfolk.
Det är alltså inte bara nordamerikanska företag som orsakar förödelse i världen. Ett gäng elever vid Biskops Arnö folkhögskola gjorde för några år sedan en film om Stora Ensos plantering av eukalyptus i Brasilien. Pappersindustrin i Sverige tycker om träd som växer fort, miljön och de jordlösas rörelse (MST) gör det inte. Filmer finns på skaparnas avstannade blogg.
Fotot är inte från Chile utan en gruvstad i Bolivia.
Möjligheten för en flykting att få stanna i Sverige beror för tillfället på tolkningen av detta lite snobbiga ord. Omständigheterna ska vara "synnerligen ömmande" om t.ex. ett barn ska få stanna. Den aktuella lagen med detta ord röstades igenom av samtliga riksdagspartier med målet att flyktingpolitiken skulle bli generösare. Varpå migrationsverket säger att den nya lagen gör att de måsta avvisa fler flyktingar. Kalle Larsson tycker att migrationsverket inte förstått vad riksdagen menade med den nya lagen. Som gammal humanist tycker jag förstås att man ska respektera olika tolkningsmöjligheter. Just när det gäller lagtexter kunde man kanske försöka vara koncis och förmoda att myndigheter letar den enklaste anledningen till att ordet synnerligen placerats framför ömmande.
Debatten om aktieinnehav i nordamerikanska gruvföretag har väl dött nu. På burn magazine finns ett reportage av Michael Mullady, inte om en gruva men ett metallverk i byn La Oroya på den andinska högplatån i Peru. Det USA-ägda verket förgiftar i princip hela befolkningen som till stor del består av ursprungsfolk.
Den här indiska barntävlingen har programledare i femårsåldern som ersätter Peter Jihde vilken dag som helst, en jury med lite karisma, barn som sjunger och dansar som galna. Sverige är ett u-land när det gäller talangtävlingar.
Går man in på tevekanalens hemsida ser man en gemytlig flashanimation med ett vardagsrum. På dörren en swastika som prydnad. Det måste till europeer för att få en mångtusenårig symbol som flera kulturer haft gemensam, att stå för rasism och folkmord. Men man kanske kunde byta mot den här:
Sedan Roman Polanski sattes i förvar för brotten USA aldrig hann döma honom för, har det funnits en diskussion om geniet som tillåts stå över lagen. Jag tycker inte att frågan är särskilt svår när man gjort något som placerar en lägst ner i fängelsets hierarki.
Då är det mycket svårare och därför intressantare att fråga sig hur mycket en konstnär får negligera sin familj i namn av konsten. Jag har sett två dokumentärer av söner till konstnärer som genom sina filmer på olika sätt söker kontakt med sina fäder. Båda växte upp med ensamstående mödrar eftersom deras fäder redan hade familj sedan tidigare, men träffade regelbundet sina pappor eftersom dessa ansåg sig kunna pendla mellan sina familjer. Då båda filmerna är gjorda av sönerna så är mammornas, dvs älskarinnornas/extrafruarnas situation inte i fokus.
En rolig del av filmen är det konstanta rökandet, rentav tobaksbolagen drömscenario. Idel gamlingar som med skakande händer inte försummar sig denna njutning och uppenbarligen inte behövt kompromissa i ålder.
I den här filmen lever fadern, Otmar Suitner, även om han tycker sig vara för gammal för att dirigera. Sonen vill uppleva just detta, för att kunna förena fadern han växte upp med, med konstnären han alltid sett som en främling. Den här filmen är lite gemytlig eftersom far/konstnär, son och kvinna ett och två umgås otvunget med varandra. På ytan vill säga, eftersom ingen riktigt vill klaga, fastän man ser en viss bitterhet i den äldre kvinnans blick. Trots att filmen är mycket bra så känns det som att gubben kommer billigt undan. I grunden så ifrågasätter sonen inte sin fars beteende, han är bara ute efter (vilket är förståeligt) den där föreningen av far och konstnär innan det är för sent.
Den bästa dokumentär jag någonsin sett - My Architect - A son´s journey in search of a father - finns nog inte som video på internet, däremot en snutt där skaparen förklarar lite om den och visar en del klipp:
Den här pappan/arkitekten Louis Kahn är död, därför blir ju sökandet annorlunda. Pappan, precis som den förre belönad med ett utseende som inte motiverar intresset hos kvinnor, har i allra högsta grad åsidosatt inte bara sonen utan alla familjer i sin arbetsnit. Det är kanske ingen större ursäkt men väl lite mindre hyckleri. Just för att pappan är död är sonen mer benägen att få svar på frågan om varför farsan inte var där när det gällde, och får genom den bengaliske mannen i klippet ovan ett ganska gripande svar. På sätt och vis pajar klippet den riktiga dokumentären, eftersom den visar el gran final på en lång resa, den mäktigaste byggnaden av alla mäktiga byggnader som passeras på vägen mot det svar sonen letar efter. Jo, världens coolaste byggnad finns i Bangladesh.
Den senare filmen ger genom sin frågeställning ett visst svar också åt modern/kvinnan som ju delar hans öde, medan den förra filmen efter att ögonblicket mellan far och son uppnåtts lämnar frågan om vad kvinnorna ska glädja sig åt. Att få fortsätta dela på den gamla gubben?
Du säger 'jag' och 'det gäller mig' men det gäller ett vad: I verkligheten är du ingen. Så jaglös, naken och formlös är verkligheten! Det var i skräck inför den du började klä dig, började uppföra dig och kalla dig 'jag', klamra dig fast vid ett halmstrå. I verkligheten är du ingen.
En strof ur dikten Tag och Skriv som man kan hitta här.
Och
Dagens Nyheter har ett bildspel om Berlinmuren - Direktlänk.
Joel Alvarez har tagit ett intressant foto på en dam som står på tunnelbaneperrongen med en tidning.
Det kan komma över 50 flyktingbarn i veckan till Sverige. Vanligast är att bli dumpad i Malmö, men en del hamnar ända uppe i Gävle och Sandviken med lastbilarna vars chaufförer väl tjänar bra på sina extraknäck.
Det finns ingen proportion mellan hur många barn som kommer och hur lång tid det tar att slussa in dem som vuxna i samhället. Därför är det ohållbart så länge inte fler kommuner i Sverige vill åta sig sådan verksamhet. Många blir upprörda när det talas om att kommunerna som ännu vägrar, sisådär 25 av 290, av staten ska tvingas ta emot flyktingar. Fler borde bli upprörda över att tvång ens ska behövas.
Jag har aldrig riktigt förstått varför Brian Wilson blev knäpp av avundsjukan mot Beatles. Eller är det en myt? Pop är för mig den tråd man kan följa tillbaka mot Beach Boys´ melodier. Good Vibrations är ju ingen djupsinnig låt om man inte betänker hur väl sammanbundna musiken och orden är. Min tråd kanske inte håller för tung analys eller är kronologiskt korrekt.
Håkan Hellström är inte särskilt intresserad av att odla myten om sig själv när journalister frågar honom om saker. I en gammal radiointervju besvarade han i princip varje fråga, oberoende av vad den handlade om, med "Öh...melodi". Bra så. Den här tråden är inte identisk med de sockersöta teman som finns hos Phil Spector. Den fungerar lika bra med Glasvegas diskbänksrealism.
Tog David Lynch ledmotivet i Twin Peaks från Friedrich Hölderlin?
Den här utgåvan från Natur & Kultur är en av de snyggare böcker jag sett. Texten som används grafiskt är från översättaren Gösta Oswalds manuskript. Oswald är kanske Sveriges störste litteräre underbarn och hann aldrig bli äldre än ung. Hans egna verk har jag dock aldrig fastnat för.
Friedrich Hölderlin är ju en svår jävel, det går inte riktigt att komma ifrån. Jag tycker dock att man göra en skillnad mellan författare som i smyg njuter av att vara exklusiva och de som inget hellre önskar än att slippa vara pretentiösa, men råkar ha så mycket att säga att de inte kan undvika det svåra.
Jag tycker att det är slugt att ha en modern stil till en 200 år gammal brevroman när den som i det här fallet inte tappar sin aktualitet. Det gäller väl all god litteratur. För även den största litteratur gäller ändå att den i sin tidlöshet i regel är typisk för sin tid. Få författare är som Hölderlin fascinerande svårplacerade. Jag kan inte läsa Shakespeare i original, min sit com-engelska räcker inte till det. Jag har svårt att relatera till romantikernas världsbild och göra den relevant för min existens. Und so weiter. Hyperion (namnet kommer från en bländande solgud så fotona ska minsann...) är med all sin svårighet ändå inget åt det hållet. Den vill på det hela taget få människan att acceptera tillvaron i dess absurda vardaglighet, undvika extremism och hylla konsten som lindring.
Dessutom är romanen en fis i rymden i komplexitet om man jämför med den diktning som Hölderlin övergick till de sista åren innan sin sinnessjukdom (de sista 40 åren spenderade han i ett torn, togs om hand av en familj och skrev inget mer). Man kan se en del smakprov på den här hemsidan av översättaren Erich Schwandt. Det dröjde uppåt hundra år från att hymnerna skrevs innan man tog hand om de krångliga manuskripten och Hölderlin blev den litterära superstjärna han är idag. När Jan Gilliou klagar över motsatsen till sina egna böcker, dvs litteratur som enligt honom bara finns till för att akademiker ska kunna gräva fram det outtalade, är väl Hölderlins dikter mer slående än något annat. Det beror på att Hölderlin var mycket mindre pretentiös än Gilliou.
Zoriah har fotat afganska flyktingar i Frankrike som fastnat på väg till andra länder. Jag har av drabbade hört betygen: "England, police snäll. France, police inte snäll." När jag flög till London kostade det 100 kr, en smuggling därifrån till Sverige kan kosta 2000 euro.
Under sina projekt verkar Zoriah ofta leva sina motivs liv, åtminstone i det här fallet. Hemsidan är ännu ett exempel på det genomarbetade sättet att försöka utnyttja internet kommersiellt. Läsaren uppmanas att skänka pengar och erbjuds bättre foton och oberoende journalistik om man prenumererar, utan att det är ett krav.
Zoriah blev av Digital Photography Basics vald till tidernas 6:e bästa fotojournalist, ännu bara 33 år gammal. Han finns med i ett avsnitt av Harm´s way, teve om folk med farliga jobb:
Första klippet i ett upphackat avsnitt där Zoriah och en annan fotograf befinner sig i Palestina. Man tycker sig se huset som genom Zoriahs foto finns på omslaget till boken 22 sömnlösa nätter om kriget i Gaza.
Om rådskommunismens relevans (ur OEI #104–105)
-
Rådskommunism är namnet på en revolutionsteori. Inte ett samhällsskick,
heller inte en rörelse. Trots att den är rotad i en historisk epok som
sedan läng...
New Exhibition Opening Today in Chicago
-
Well, here is my once every other decade blog post. I promise I'll try to
get better and thanks to all of you who have written to make sure I am
still aliv...
Styrkan från höger
-
Nedanstående text gick i DN igår. Sorry att den inte kom upp här förrän nu.
Blev väldigt vältajmad med tanke på vad som sedan offentliggjordes under
onsd...
Jesus in Philadelphia
-
For nearly every day the last eight months, Michael Grant has dressed as
Jesus Christ, and walked the streets of Philadelphia to share the Christian
gospel...
