Louis Kahn

Sedan Roman Polanski sattes i förvar för brotten USA aldrig hann döma honom för, har det funnits en diskussion om geniet som tillåts stå över lagen. Jag tycker inte att frågan är särskilt svår när man gjort något som placerar en lägst ner i fängelsets hierarki.

Då är det mycket svårare och därför intressantare att fråga sig hur mycket en konstnär får negligera sin familj i namn av konsten. Jag har sett två dokumentärer av söner till konstnärer som genom sina filmer på olika sätt söker kontakt med sina fäder. Båda växte upp med ensamstående mödrar eftersom deras fäder redan hade familj sedan tidigare, men träffade regelbundet sina pappor eftersom dessa ansåg sig kunna pendla mellan sina familjer. Då båda filmerna är gjorda av sönerna så är mammornas, dvs älskarinnornas/extrafruarnas situation inte i fokus.

Den ena finns på SVT Play fortfarande - Dirigentens dubbelliv.

En rolig del av filmen är det konstanta rökandet, rentav tobaksbolagen drömscenario. Idel gamlingar som med skakande händer inte försummar sig denna njutning och uppenbarligen inte behövt kompromissa i ålder.

I den här filmen lever fadern, Otmar Suitner, även om han tycker sig vara för gammal för att dirigera. Sonen vill uppleva just detta, för att kunna förena fadern han växte upp med, med konstnären han alltid sett som en främling. Den här filmen är lite gemytlig eftersom far/konstnär, son och kvinna ett och två umgås otvunget med varandra. På ytan vill säga, eftersom ingen riktigt vill klaga, fastän man ser en viss bitterhet i den äldre kvinnans blick. Trots att filmen är mycket bra så känns det som att gubben kommer billigt undan. I grunden så ifrågasätter sonen inte sin fars beteende, han är bara ute efter (vilket är förståeligt) den där föreningen av far och konstnär innan det är för sent.

Den bästa dokumentär jag någonsin sett - My Architect - A son´s journey in search of a father - finns nog inte som video på internet, däremot en snutt där skaparen förklarar lite om den och visar en del klipp:



Den här pappan/arkitekten Louis Kahn är död, därför blir ju sökandet annorlunda. Pappan, precis som den förre belönad med ett utseende som inte motiverar intresset hos kvinnor, har i allra högsta grad åsidosatt inte bara sonen utan alla familjer i sin arbetsnit. Det är kanske ingen större ursäkt men väl lite mindre hyckleri. Just för att pappan är död är sonen mer benägen att få svar på frågan om varför farsan inte var där när det gällde, och får genom den bengaliske mannen i klippet ovan ett ganska gripande svar. På sätt och vis pajar klippet den riktiga dokumentären, eftersom den visar el gran final på en lång resa, den mäktigaste byggnaden av alla mäktiga byggnader som passeras på vägen mot det svar sonen letar efter. Jo, världens coolaste byggnad finns i Bangladesh.

Den senare filmen ger genom sin frågeställning ett visst svar också åt modern/kvinnan som ju delar hans öde, medan den förra filmen efter att ögonblicket mellan far och son uppnåtts lämnar frågan om vad kvinnorna ska glädja sig åt. Att få fortsätta dela på den gamla gubben?